Nervsmärtan efter en olycka
För lite mer än ett år sedan råkade jag ut för en olycka som gjorde att jag klämde delar av nervtrådarna i min vänstra arm. I rehabiliteringen av denna olycka ingår det oundvikligt nervsmärtor som är svår att medicinera, och fruktansvärt att behöva stå ut med.
På något sätt lyckas jag ändå för varje dag bemästra dessa och kan leva med dom som en del i mitt liv. Visst tar jag medicin, men om ni vet av hur nervsmärtor presenterar sig, vet ni säkert också att den medicin man tar blockerar signaler till hjärnan och då börjar smärtan hitta nya vägar så man är i en ond cirkel och smärtan presenterar sig ändå.
Hur som är det så att nervtrådarna läker i bästa fall 1 mm per dag. Jag har idag ingen greppfunktion alls i min vänstra hand och om jag räknar med "bästa fall" kan det ta två år innan nervbanorna har återhämtat sig ute i fingrarna, eftersom smällen satt uppe vid axeln/skuldran vid olyckan.
Jag jobbar full tid, eftersom jag inte idag kan känna att det finns möjlighet med annat eftersom jag fick en ny arbetsgivare i augusti 2010. Det var bara det en utmaning i sig när jag var och presenterade mig och berättade om min skadade hand som väntar på att bli bättre. Som tur är sitter inte min kunskap i fingrarna, utan i huvudet, men efter 20 år med datorn som verktyg var det frustrerat att börja skriva med en hand...
I början sa läkarna att det var en tre månaders gräns innan man kunde se någon typ av förbättring, när så tre månader hade gått blev jag så fruktansvärt ledsen och besviken över att min motorik fortfarande inte återvänt att jag beslutade mig om att det där med tidsmål inte skall sättas upp.
Hela mitt liv har blivit förändrat och det är nog svårt för människor att förstå. Jag är lika, eller oftast lika, glad och positiv, arbetar full tid, gör nästan samma saker men på ett helt annat sätt. Tänk er bara från början när jag inte kunde ta på mig kläder själv. Att få på sig en behå med en hand är ju en utmaning bara det.
Fixa håret, knäppa byxor, ta på sig strumpor, knyta sko, stänga igen en soppåse, vika tvätt, hänga tvätt, kratta, mm med en hand kan få den mest starka och positiva människan i världen att bryta ihop.
Det har jag gjort många gånger.
En fantastisk sak med människan är att utifrån de förutsättningar man har lär man sig saker för att klara av livet och dess utmaningar. Men under denna rehabiliteringsperiod blir det mycket energibortfall eftersom det tar både fysiskt och psykiskt på mig att orka med allt som tidigare.
Hur som ska jag snart tillbaka till hand- och plastikkirurgen och då hoppas jag att mina tre härliga läkare ser de små små framsteg som jag ändå har gjort. För de är miksroskopiska, men dom finns. För varje jobbig värk som kommer när allt bara blir svart och jag nästan slutar andas, så blir det ett positivt framsteg i min handrehabilitering.
Så ifall det är oklart ibland när jag skriver om smärta, värk, eller energi så är det utifrån denna omvälvande händelse.
På något sätt lyckas jag ändå för varje dag bemästra dessa och kan leva med dom som en del i mitt liv. Visst tar jag medicin, men om ni vet av hur nervsmärtor presenterar sig, vet ni säkert också att den medicin man tar blockerar signaler till hjärnan och då börjar smärtan hitta nya vägar så man är i en ond cirkel och smärtan presenterar sig ändå.
Hur som är det så att nervtrådarna läker i bästa fall 1 mm per dag. Jag har idag ingen greppfunktion alls i min vänstra hand och om jag räknar med "bästa fall" kan det ta två år innan nervbanorna har återhämtat sig ute i fingrarna, eftersom smällen satt uppe vid axeln/skuldran vid olyckan.
Jag jobbar full tid, eftersom jag inte idag kan känna att det finns möjlighet med annat eftersom jag fick en ny arbetsgivare i augusti 2010. Det var bara det en utmaning i sig när jag var och presenterade mig och berättade om min skadade hand som väntar på att bli bättre. Som tur är sitter inte min kunskap i fingrarna, utan i huvudet, men efter 20 år med datorn som verktyg var det frustrerat att börja skriva med en hand...
I början sa läkarna att det var en tre månaders gräns innan man kunde se någon typ av förbättring, när så tre månader hade gått blev jag så fruktansvärt ledsen och besviken över att min motorik fortfarande inte återvänt att jag beslutade mig om att det där med tidsmål inte skall sättas upp.
Hela mitt liv har blivit förändrat och det är nog svårt för människor att förstå. Jag är lika, eller oftast lika, glad och positiv, arbetar full tid, gör nästan samma saker men på ett helt annat sätt. Tänk er bara från början när jag inte kunde ta på mig kläder själv. Att få på sig en behå med en hand är ju en utmaning bara det.
Fixa håret, knäppa byxor, ta på sig strumpor, knyta sko, stänga igen en soppåse, vika tvätt, hänga tvätt, kratta, mm med en hand kan få den mest starka och positiva människan i världen att bryta ihop.
Det har jag gjort många gånger.
En fantastisk sak med människan är att utifrån de förutsättningar man har lär man sig saker för att klara av livet och dess utmaningar. Men under denna rehabiliteringsperiod blir det mycket energibortfall eftersom det tar både fysiskt och psykiskt på mig att orka med allt som tidigare.
Hur som ska jag snart tillbaka till hand- och plastikkirurgen och då hoppas jag att mina tre härliga läkare ser de små små framsteg som jag ändå har gjort. För de är miksroskopiska, men dom finns. För varje jobbig värk som kommer när allt bara blir svart och jag nästan slutar andas, så blir det ett positivt framsteg i min handrehabilitering.
Så ifall det är oklart ibland när jag skriver om smärta, värk, eller energi så är det utifrån denna omvälvande händelse.
Kommentarer
Trackback
