lindbergpernilla

Är i Åmliden, västerbotten, på jobb igen och det är så tråkigt att ligga borta. Men det är när man sitter ensam på kvällen, på jobbet är det full fart :)
I helgen var vi på bröllop i Härnösand. Min bästa väninna gifte sig och det var jätterolig tillställning.
Jag höll tal och var lite nervös innan, men det gick ju bra och jag fick positiva reaktioner efteråt. Sedan blev det dans och festen höll på till morgonen. Vi gick till vår husbil vid halv fyra på morgonen...

Under veckan som gick var sonen med moster, kusin och mormor på fjällvandring till Kebenekaise. Det hade gått jättebra hela veckan. Många timmars vandring, men lite gnäll så mer kan man väl inte begära. En dag var det 17 kg packning i sonens ryggsäck och dom vandrade i 7 -8 timmar. Han kommer säkert åka tillbaka när han är äldre!  Det är positiv reaktion på denna resan.



Nedräkningen fortsätter till Gran Canaria, ska även försöka få bort några kilon som besvärar.. hur nu det ska gå...

Nu har jag arbetat en vecka och det har varit lite tungt att komma igång efter ledigheten.
Vi har haft så himla mysiga dagar att vardagen blir så slät på något vis.
Idag har jag tagit kontakt med en kiropraktorklinik i Umeå som jag blivit rekommenderad.
Det kan vara värt ett försök som komplement till min rehabilitering.
Vissa dagar vill jag inte ens kliva upp. Jag kan ha så himla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Gillar inte heller alla piller jag måste ta för smärtan, tar jag dom inte, 
känns det som om jag bara vill dö, så ont önskar jag verkligen ingen annan.

Känns även som ett jättehinder ibland att jag jobbar full tid, men vad ska jag göra... visst kan gå ner i tid pga sjukskrivning av läkare, men med min själ och med mina värderingar känns det som det både är en förlust för mig och ett svek mot min arbetsgivare. Det är ett jätte tungt val att behöva göra så därför går jag fortfarande på i vanlig takt. Problemet för min del är att "bensinen" tar slut. Får inte påfyllning heller om det inte är så att jag verkligen tar det lungt och vilar/sover, eller som ungdomen säger nu "chillar".
Jag är ett jätteproblem för mig själv alltså. Dessutom är det så att det inte känns som om någon runt mig fattar egentligen vad jag går igenom. Det är endast min älskade make som förstår men dessvärre är det jobbigt för honom med eftersom han ser att det är/när det är på gång, värken alltså. 

För att ni ska få lite enkel inblick så är symtomen vid nervrotspåverkan (radiculopati) värk ofta strålande ut i en arm till hand och fingrar. Detta kan åtföljas av domningar, stickningar (parestesier) och svaghet i arm, hand eller fingrar. Lägg där till att jag inte alls kan nyttja min hand...
Blandar man ihop då att skadan även kan vara från symtom vid ryggmärgspåverkan (myelopati) är framför allt fumlighet med försämrad finmotorik i fingrar, gångsvårigheter, balansstörning, domningar och svaghetskänsla i armar/ben. Ofta kombineras dessa, allt hänger ihop och påverkar varandra.



Om man sedan lägger alla moment som man vanligtvis behöver utföra för att ett liv ska gå runt, så blir det lite väl mycket med en hand och massa värk...
Ursch idag blev det en gnäll dag på bloggen, men "that´s life".





Här kan ni se en nervcells uppbyggnad och hur den fungerar.
                                                                                                      
Nervsystemet är uppbyggt med miljarders miljarder små nervceller som alla har förmågan att leda
elektriska impulser. De långa utskotten är ofta isolerade med fett som kallas myelin.
Det förhindrar att signaler sprids till andra nervceller i närheten. Myelin höljet bidrar också till
impulsernas höga hastighet som kan överstiga 100 m/s (360 km/h).

Nog pratat om detta.

Jag vill tipsa om boken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", så himla rolig bok och jag har anammat ett ordspråk från boken som är;
"Det är som det är, och det blir som det blir"

Lite roligare att berätta är att jag har mycket att se fram emot nu,
vännens bröllop, carola på Tyrol, utlandsresa över nyår och lite smått och gott ;)

har jag precis klarat av och har nu börjat arbeta igen, känns sådär...
Är just nu uppe i Malå igen för arbete och vi har alla liten startsträcka med att komma igång.

I sommar har vi varit på turne bla. till Heinola i Finland, där maken skjutit silhuett igen och vi hade supermysigt med våra norska och österrikiska vänner på vår camp.
Detta år fann vi även en bastu vid en sjö som vi fick nyttja, och då träffade vi än fler härliga människor.




Der blir alltid lite konstigt när man inte bloggar på en gång så bilderna får tala för sig själv så ska jag försöka komma ikapp igen med bloggandet.



Lägereldar var ett signum för denna sommat och doftande härliga blommor, så var så god ...






Har även hunnit med att besöka vår vackra skärgårdsö, Ulvön.

Har iallafall beställt en resa till Gran Canaria över nyåret med maken, det ser jag fram emot. Jag älskar ju att resa. . .

Till sist, men inte minst, ger jag alla mina ♥ styrketankar till Norge och dess anhöriga till offren i den fruktansvärda ofattbara terrorattacken i Oslo .


//P

är en rätt bra låt med orup, ledsam i och för sig, men skön.
För mig rinner tiden också bara iväg, vet inte om jag kan kalla det ledsamt, men ibland önskar jag att man bara kan få stanna upp i nuet och hinna njuta lite mer. Det är så mycket med arbete och andra måste grejor så ibland känner jag mig som "partydödaren" för ingenting... Med det menar jag mer att jag ska ha struktur och så, att det som inte mina älskade människor runt mig gör som jag tänk renderar i att jag blir irriterad på att inte få gehör...
Ta bara exempel för öron och uppdrag...
Om man ber dom tydligt med att göra vissa saker och dom svarar tydligt att dom ska göra det också men sen blir det inte av... vad händer då om inte partdödaren kommer fram.... ska man släppa allt här i världen hur ska det se ut då ...
Det är värsta företagsledningen att driva ett hem, även om det är i vårt fall ett med inte så många anställda...
Tyvärr får jag för lite utfall av vinsten... jag måste byta strategi som så många gånger förr...

Förra veckan var min semestervecka och jag följde maken på en resa till Norge där han med flera tävlade i metallsilhuett skytte.
Vi träffade underbara människor och som vi förhoppningsvis kommer att träffa flera gånger. Det är så häftigt att få träffa och höra på andras livs berättelser.
Vi ställde upp husbil och husvagn med en svensk flagga i mitten, där hade vi "the swedish camp" och under hela veckan många trevliga stunder tillsammans med norska tävlingsdeltagare.
Vädret under veckan var regnigt hela tiden förutom på kvällarna. Hemma vid var det nog kanske sommarens varmaste väder +30 gr.



Hemma vankades det skolavslutningsvecka och visst hade jag det jobbigt med känslorna över att inte vara där men allt har flutit på bra och en stolt mor presenterar här examensbilder..







Men mormor och moster samt lill kusin var på plats för godingen.
Själv var jag som sagt fast i regniga Norge på en skjutbana...



Men oj, här var det sol... far jag med osanning??? Nej då, detta var sista dagen och maken är i särskjutning om medalj vilket han fick. Annars är en talande bild från veckan denna ...



eller


men i slutet av maj besökte jag Stockholm, och vår kära huvudstad kan man lita på, för det var Sveriges bästa utsikt för ett tag

Tydligen är Sverige i en konstitutionell kris. Sverige har en statsform med en monark som statschef. Det betyder att denna statschef har befogenheter från regeringen via en konstitution, utifrån grundlagen.
Det är inte så att Sverige på något sätt styrs av vår konung. Han och hans familj är mer en symbol för Sverige och ska vara de som far runt och sätter glans på tillvaron hos många människor, allt från kommuner, skolor, industrier, svårt sjuka mfl.
Sverige styrs av de partier vi svenska folket har röstat fram och alltså den regering som bildas. Där sitter de herrar och damer som styr Sverige.

Jag är nu less på alla de skriverier och den människojakt som kungahuset utsätts för. Visst, jag är en av de många som tycker dom gör ett, i stort sett, bra jobb för Sverige och jag tycker att dom gör ett fint jobb med att sälja Sverige ute i världen. Jag tycker att Silvias Childhood foundation är ett ypperligt exempel på att denna familj har hjärta och känslor, likaså kungens genuina intresse för skog och mark och scouternas förening. Jag tycker att de visar mycket hjärta och känslor för människor, djur och natur.
Vad får dom tillbaka? En hetsjakt, inte bara mot kungen, utan en hel familj som blir jagad. För att media tycker att det är deras rätt att hetsjaga offentliga personer för att få fram vaddå... sanningen.. vems sanning.

Det började inte med den omtalade boken, det fanns tendenser tidigare, men när boken "den ofrivillige monarken" kom var det startskottet för den öppna jakten på kungens abdikering från de personer som vill ädra statsskick i Sverige.
Vi är fler i Sverige som vill ha våra åsikter och synpunkter hörda, det får vi via de val som vi får medverka i. Tyvärr köper vi tidningarna som skriver sånt här och som lever på att sälja lösnummer, jag vet inte om media då tror bara för att tidningarna säljs så är det lika med att köparna håller med om innehållet. Det tvivlar jag på.

Nu senaste attacken där advokatsamfundets ordförande Ann Ramberg gick ut och hade ambitionen att väga upp all den skit som de andra som vill fälla statsskicket och monarkin har byggt upp, ja då blir hon också offentligt villebråd och begärs avgå av en den ena och än den andra advokat som vill upp själv i toppen.
En kvinna i en topp position är helt utlämnad och har sällan stöd från de övriga kollegerna, detta är i vilket företag som helst samma struktur.

Jag förstår inte syftet med all denna jakt.
Jag blir så trött på media som hela tiden fortsätter och utgår från att det är deras fulla rätt att granska och jaga människor öppet i media. Varför kan det inte bara sluta/stoppas.
Om vår kung gått på en strippklubb, vad är det som gör att detta är så fel?
I alla tider har män gått för att se/titta på eller träffa vackra kvinnor. Sen kan det naturligtvis vara mer eller mindre olämpligt. Men är det så till den milda grad att man ska abdikera?
Är det olagligt att gå på stripp/porrklubb? Det enda jag hoppas på är att de kvinnor som valt att jobba på dessa ställen gör det av fri vilja och att dom får bra betalt. Jag tycker att dom är otroligt modiga.

Jag tycker mest synd om drottningen, som har sin man uthängd i media för att han varit på en strippklubb, hon kanske känner sig otillräcklig, eller har hon gett sitt medgivande till detta just för att få en tillsats ingrediens till att dom ska orka med äktenskapet.

Sen kan jag inte annat än hålla med Ann Ramberg, när hon säger "Jag tror inte att det finns anledning att lita på personer som just är dömda för förberedelse till utpressning och som tillhör Sveriges absoluta främsta gangsters", "Man kan inte lita på kriminella"...
Tycker media och de advokater som tjänar pengar på att det finns kriminella att vi går mot rätt värld,
när det framställs som att "ingår man i de kriminella kretsarna så ska det från och med nu vara lagligt att vara kriminell?" ...
Visst kan en kriminell ändra sitt liv och leverne, men se bara statistiken för återförbrytare så kanske diskussionerna blir annorlunda.

Nä, fram för ett trevligare Sverige med omtänksamhet mot alla vare sig man är offentlig eller inte, det är nog med elände i världen.

När jag kom upp till Rusksele och letade hotellet jag skulle bo på mitt i skogen så möttes jag av en björn... det är verkligen tur man har GPS/karta så man vet att man är på ett ungefärligt rätt väderstreck.



Hotell Källan håller på att renovera och göra de gamla rummen fräscha. Det är nämligen så att rummen idag är ca 20 år gamla så dom tyckte att det var lägligt med en renovering. Som tur var har dom hunnit renovera ett antal rum redan nu, ca 70, om jag förstod det rätt, och jag fick bo i ett jättefint rum, fräscht.
Tog dock inga bilder på det av någon anledning.
Hann bara komma in, svida om lite lätt, checka datorn så var det dags för middag. Magen kurrade så lämpligare hade det inte kunnat vara.
Förrätt som bestod av en viltskavssoppa, ljuvligt god men med ett utseende som fick tankarna till annat (se bild), den njöt jag av med en utsikt som var bedårande över nejden (se bild). Det som inte framgår av kortet är den evighet av landskapet som syntes och tog andan en stund.
Hotellet har varit ett stort hälso/spa hotell, och det finns än i dag tillgång till massage mm. Dock behövdes det förbokas så det har jag nu gjort inför nästa vistelse, ska bli skönt!




På vägen hem stannade jag till vid Vormforsen, den platsen hade jag sett på vägen upp men inte tiden att stanna, så nu var det lägligt och om man tänker sig en kraftig fors i rörelse med det dån som sker så kanske ni kan få er en bild av det härliga ljud som uppfyller en vid forskanten.





Det var dock en liten fors om man jämför med exempelvis Mårdseleforsen eller Storforsen.

Så är det söndag kväll och jag har börjar med både planering och packning inför kommande vecka.
Imorgon börjar veckan med ett möte i Umeå och sen far jag vidare till Åmliden och det nya vindkraft projektet som jag blivit involverad i.
Ska övernatta på hotell Källan och bara namnet låter så exotiskt och jag har höga förväntningar. Kanske jag till och med kommer över någon form av massage måndag kväll, skulle inte sitta helt fel.

http://www.kallan-hotell.se/


Onsdag är det dags för återbesök hos hand- och plastik kirurgen, visst är jag lite spänd och nervös, vill så gärna att dom ska se samma framsteg som en annan gör. Det återstår att se.
Tur att min make följer mig på onsdag, känns så mycket bättre med honom vid min sida än att behöva vara själv.

Sen onsdag em så bär det av till Sthlm för möte och samkväm med likasinnande inom mitt företag. Det ska oxå bli trevligt, och jag hoppas på att vi kan tillsammans hitta en gemensam strategi för våra gemensamma frågor för framtiden.

Sonen kommer sova över hos sin farmor/farfar på onsdag för han har skrivning inne i stan på torsdagen för moppe kortet. Det är lite surt för han fick 51 poäng sist men behövde 52 för godkänt. Ibland kan man tycka att dom (lärarna) kunde ha muntligt  med de som är så nära efter det skriftliga provet för att kunna utifrån den muntliga tilläggsdelen ge godkänt till de 15-åringar som ska ta moppe kortet.
Nog för att trafiken är helt annorlunda idag mot för tidigare, men ofta känns det som att detta bara är uppstyrt för att tjäna pengar på ungdommen. Tycker då jag som är mamma till en i moppe ålder, jag kan vara partisk...

Till helgen kommer maken att fara iväg på en tjänsteresa med en leverantör och jag ska passa på att fara söderöver till min syster och hennes familj som bor i Sundsvall. Ska "kidnappa" min son och tvinga honom att följa med, även om jag vet att polarna drar mer än släkten just nu.
Men, han har fått vetskap i god tid och nu verkar han ha förlikat sig med att inte ha något val, så jag ser fram emot en mor/son helg med resten av familjen, det är inte ofta.

Ja just nu försöker jag allstå inte stressa upp mig själv eller se det jobbiga i denna vecka utan ta dagarna som det kommer. Fast visst blir energi nivån låg bara av det som är inplanerat, jag har ju hur som nedsatt förmåga (dvs ingen förmåga) i min vänstra hand och värken finns där dag som natt. Det är värken som tar min kraft, inte antalet saker som är inplanerat. Men jag måste lära mig leva med detta så, styrkan blir att jag känner mig duktig, fast jag vill inte ha några tycka synd om peppning, det stärker mig inte utan då tycker jag människor daltar och det gillar jag inte. Men om dom respekterar det jag gör och säger att jag är stark, det blir jag bara starkare av, konstigt eller???

Så är det fredagkväll och känslan av ett par lediga dagar är helt underbar. Lite tradition är att om inget är inbokat så är det "Så ska det låta" som står på tv tablån. Eftersom jag är en musikälskare av rang så kan man inte låta bli att ryckas med, även om det skulle vara lite fusk i programmet som tidningarna har skrivit om. Struntar jag faktiskt blank i.



Jag är lyckligt lottad som har helgen att se fram emot. Både relationsmässigt och arbetsmässigt. Vet att många kanske inte vill ha ledigheten pga familjära skäl med oro och bråk. Det måste vara fruktansvärt och mina tankar kan ofta gå till människor som befinner sig i svåra situationer och som jag önskar får en kraft att ta sig ur eller därifrån.

Sedan vet jag också att om man är arbetslös kanske man inte heller kan njuta av den ledighet som helgerna innebär. För om man är "ledig" hela veckor blir ju inte heller helgen något särskilt. Man kan liksom inte uppskatta ledigheten eftersom man inte uppskattar att vara hemma.

Annars har jag precis för en liten stund sedan haft sonens klassföreståndare i telefonen. Det är en händelse som utspelade sig för tre dagar sedan, där dom behandlar barn olika utifrån samma situation, eftersom min ungdom inte denna gång startade händelsen, men naturligtvis blev delktig och som fick omgående be om ursäkt, MEN inte ÄNNU fått en ursäkt tillbaka blir jag rosen rasande av särbehandlingen.

Det är inte så att jag tror mitt barn på något sätt är någon ängel, vet att ordförrådet är tufft och fult, vilket jag inte försvarar, men det är dock inte alltid och i grunden är det en reko och fin kille. Ingen bråkstake som man sa förr.
Men återigen blir jag så besviken på hanteringen av skolan och deras bemötande framförallt på vissa personer... skulle man behandla människor som dom gör ute i privata sektorn så skulle man inte vara lånvarigt anställd.



Önskar iallafall en trevlig fredag kväll!

Igår var det en härlig rysare med eurovision song contest, tänk att det var senast 1999 som Perelli vann och efter det har det mest varit utförsbacke för Sverige i tävlingarna. Trots att vi haft fler bra låtar med, men övriga länder har inte samma musiksmak, och det har visat sig i vårt resultat, så grattis Sverige för igår, och Saade verkar veta vad han vill och är proffsig i det han gör.
Ikväll gäller det igen, nu i ishockeyn. Sverige-Finland blir nog en rysare det med. Hoppas vi får säga grattis Sverige ikväll igen.

För lite mer än ett år sedan råkade jag ut för en olycka som gjorde att jag klämde delar av nervtrådarna i min vänstra arm. I rehabiliteringen av denna olycka ingår det oundvikligt nervsmärtor som är svår att medicinera, och fruktansvärt att behöva stå ut med.

På något sätt lyckas jag ändå för varje dag bemästra dessa och kan leva med dom som en del i mitt liv. Visst tar jag medicin, men om ni vet av hur nervsmärtor presenterar sig, vet ni säkert också att den medicin man tar blockerar signaler till hjärnan och då börjar smärtan hitta nya vägar så man är i en ond cirkel och smärtan presenterar sig ändå.

Hur som är det så att nervtrådarna läker i bästa fall 1 mm per dag. Jag har idag ingen greppfunktion alls i min vänstra hand och om jag räknar med "bästa fall" kan det ta två år innan nervbanorna har återhämtat sig ute i fingrarna, eftersom smällen satt uppe vid axeln/skuldran vid olyckan.


Jag jobbar full tid, eftersom jag inte idag kan känna att det finns möjlighet med  annat eftersom jag fick en ny arbetsgivare i augusti 2010. Det var bara det en utmaning i sig när jag var och presenterade mig och berättade om min skadade hand som väntar på att bli bättre. Som tur är sitter inte min kunskap i fingrarna, utan i huvudet, men efter 20 år med datorn som verktyg var det frustrerat att börja skriva med en hand...

I början sa läkarna att det var en tre månaders gräns innan man kunde se någon typ av förbättring, när så tre månader hade gått blev jag så fruktansvärt ledsen och besviken över att min motorik fortfarande inte återvänt att jag beslutade mig om att det där med tidsmål inte skall sättas upp.

Hela mitt liv har blivit förändrat och det är nog svårt för människor att förstå. Jag är lika, eller oftast lika, glad och positiv, arbetar full tid, gör nästan samma saker men på ett helt annat sätt. Tänk er bara från början när jag inte kunde ta på mig kläder själv. Att få på sig en behå med en hand är ju en utmaning bara det.
Fixa håret, knäppa byxor, ta på sig strumpor, knyta sko, stänga igen en soppåse, vika tvätt, hänga tvätt, kratta, mm med en hand kan få den mest starka och positiva människan i världen att bryta ihop.
Det har jag gjort många gånger.

En fantastisk sak med människan är att utifrån de förutsättningar man har lär man sig saker för att klara av livet och dess utmaningar. Men under denna rehabiliteringsperiod blir det mycket energibortfall eftersom det tar både fysiskt och psykiskt på mig att orka med allt som tidigare.
Hur som ska jag snart tillbaka till hand- och plastikkirurgen och då hoppas jag att mina tre härliga läkare ser de små små framsteg som jag ändå har gjort. För de är miksroskopiska, men dom finns. För varje jobbig värk som kommer när allt bara blir svart och jag nästan slutar andas, så blir det ett positivt framsteg i min handrehabilitering.

Så ifall det är oklart ibland när jag skriver om smärta, värk, eller energi så är det utifrån denna omvälvande händelse.

Det här är jag,

En kvinna i sina bästa år, mamma till en tonåring och gift med en egenföretagare.    
Jag tänker försöka skriva berättelser runt mitt liv som ibland är kaotiskt, ibland stressigt, ibland väldigt slappt, ibland oroligt, ibland lite skrämmande, kan vara utmanande men oftast helt och fantastiskt underbart.   

När jag var liten, på 70-talet, så skrev jag dagbok. Jag har kvar alla dessa dagböcker som är en del av en kommande utmaning. Det som slår mig är att dagens ungdommar har nätet som dagbok, både positivt och negativt.   Min blogg blir nog en vågskål till alla dessa fantastiska bloggar om mode, smink, kärlek, med mina 40+ ögon. Kanske är det någon som blir road.   

Så, lets go